Två minuter...

Min trettonåring har bestämt sig för att inte ha någon frånvaro den här terminen. Det har gått bra hela terminen, ända tills i går. Försov sig lite, hittade inte nya mössan när han skulle gå och blev två minuter sen. När han kom hem var han på uruselt humör och storebrorsan fick en ologisk utskällning när han hittade mössan.
På kvällen kröp det fram varför han var på så dåligt humör. I stället för att glida in i klassrummet lite diskret hade han frågat läraren hur sen han var. Först då konstaterade hon att det var sen ankomst som måste antecknas och detta förstörde ju hans fina statistik.
Som förälder är jag riktigt stolt faktiskt -att två minuter kan gräma en trettonåring så.